Ny vecka, nya tag och ännu mer rutinträning!

Har idag sen 8:30 suttit vid datorn och pluggat. Först föreläsning och sen uppgifter... det är inte klokt va tiden springer när man är mitt uppe i något!
Bidde en halv banan och två hasselnötter till mellis, för sen var klocka helt plötsligt tolv...???

Jag har ändå lärt mig från förra veckan, att jag måste ladda skrivbordet med vatten och mellis, för jag bryter inte för att hämta något. Där kommer det gamla "tänket" tillbaka, anledningen till att man aldrig tog rast på jobbet - ska bara göra klart det här först... ska bara göra en grej till för jag har sånt flyt nu... ska bara...ska bara... suck...

Idag blev jag klar med min uppgift precis lagom till tolv, så jag kunde ta lunch ;) och eftersom jag har världens (!!!) bästa man, så fanns ju lunch färdigt i en låda i kylen...bara att plinga :D

Från att tidigare varit bästa vän med kylskåp och skafferi - finns alltid nåt gott att tugga på - så är vi knappt vänner längre.

Tycker att de flesta måltiderna är onödiga och jobbiga och inte ett dugg mysiga... jag äter under protest kan man säga. Jag äter för att jag måste...

Det är väl största anledningen till mitt fusk/slarv antar jag... oupss... jag glömde att äta mellis... Nu har jag blivit duktigare, eftersom jag vet att det gynnar min viktnedgång att äta... så jag försöker verkligen, verkligen!!

Jag är väldigt lyckligt lottad som har en man som stöttar, hjälper och tjatar på mig... han gör iordning små fina matlådor till lunch (det gör inte lunchen så jobbig och jag äter den då), han påminner mig om mellanmål och på kvällarna fixar han även till litet mellis till mig. Det är kärlek det   

Känner mig som ett barn ibland, som inte klarar enkla saker som att äta på tider...men jag vet inte varför det är så svårt... magen säger oftast till nu, att jag är hungrig, men ändå tar det emot.

Mycket beror nog på att det tar sån tid... en banan tar 20 min, frukost 20-30 min, lunch o middag 30-45 min... herregud...jag är ju van att, på stående fot, lutad över en köksbänk eller bardisk äta middagen på max (!) 5 minuter. Detta tempo har jag fortsatt att hålla även när jag började jobba i receptionen (om jag överhuvudtaget åt), och middagar hemma och med vänner säger bara slurp och sen sittar jag o tittar på när dom andra äter. Teddie är likadan (samma bakgrund inom restaurang), så vi har ju ätit i samma tempo hemma och aldrig reflekterat över att vi äter snabbt.

NU märker jag skillnad!!! När Teddie o jag äter middag... jag smälter första tuggan och Teddie torkar sig om munnen efter att ha ätit klart    när jag studerar honom, så blir jag fashinerad... har jag ätit så fort??? Att jag aldrig fick ont i magen efter att bara tugga 2-3 gånger   bara lastade in i foderluckan...   inte undra på att man ser ut som man gör... hjärnan hann ju aldrig med att skicka signal om att jag var mätt.

Det är bara att traggla på... tillslut kommer man väl in i en vardag där man inte tänker på det längre...

Jag kan ju i alla fall äta vad jag vill (nästan), jag mår bra och är ganska pigg... resten kommer väl med tiden!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är väl läge att be om ursäkt för att jag inte har uppdaterat som jag lovade... i februari... FÖRRA året      Nu har det snart gått två år sedan operationen... och jag mår som en prinsessa. Har inte haft några bekymmer och jag har levt precis ...

Beställde lite kläder från Bonprix... och tänkte, att jag tar 44 i byxor och 40-42 i tröjor... byxorna för stora och tröjorna satt som en smäck! Woooow vilket glädjerus :D      Det har stått still på vågen ett par veckor nu, men det verkar som de...

Kommer ni ihåg mig? Jag opererade mig 13 augusti 2013, en gastric sleeve...? Ringer det någon klocka?? För er som ännu skakar på huvudet, ni kan kolla mina gamla inlägg och uppdatera er... ni som minns mig, heeeeej igen      Jahapp...tre månader ...

Mina inlägg blir färre och färre... och dom lär inte komma oftare heller. Just nu så knallar det bara på och det är vardag igen. Den ena dagen är den andre ganska lik... i alla fall när det kommer till mitt liv som sleeveopererad. Det börjar sy...

Märkligt hur livet förändras... när man tänker tillbaka och försöker föreställa sig hur livet har ändrats och kommer att ändras... För 15 år sedan hade jag som standardkommentar om någon frågade mig om jag ville ha nåt "ett nytt liv i storlek 36" ...