Asså fiii faaaan... uppvaknande ur narkos är jobbigt...man är disorienterad och totalt ologisk... sa inget olämpligt i alla fall, men var mer intresserad av hur dom andra mådde än hur det hade gått för mig...  

Jaha, då låg vi där på rad... fyra tjockisar som tagit ett livsbeslut (nummer fem var inne på operation)... undrar om någon av oss tyckte att det kändes som ett bra beslut där på tisdagskvällen...uuuurk... illamående, smärta från håvete och vill bara få tiden att gå...vill bara sova bort det jobbiga.

Så fort man började slumra in så togs blodtryck...var 15:e minut... och inte kunde man ligga på sidan...nej, man ska ligga som ett jävla sjukhuskolli på rygg och ojja sig!

Personalen var dock väldigt omtänksam och sprang mellan våra sängar och gav oss smärtstillande med jämna mellanrum.

Sen var det dags att upp o röra på sig... försöka ta sig till toaletten...oj oj...vojne vojne...det snurrar överallt, golvet är alldeles ojämnt, väggarna helt snea och va fan har dom gjort med taket - det är ju lägre på vissa ställen?!

Det var en lååååång natt! Vaknade man inte av sina egna smärtor, så vaknade man av dom andras. Alla var vi som gnyende hundvalpar som bara ville till mamma... och vi var som kullsyskon, fick en valp smärtlindring - då vill jag oxå ha!

Onsdag 14/8 augusti 2013 - och jag undrar verkligen vad jag har ställt till med!! Jag kan omöjligt ångra mig, men som jag mår nu kan det aldrig vara värt det...eller??

Klockan sex väcks vi för kontroller och medicinering, blodtryck, putt i fingret, medicin mot illamående, sura uppstötnigar, smärta och kramper...och så yoghurt...skojar ni?? Asså, vet inte ni att jag gjorde en stor operation för 12 timmar sen, det fattar ni väl att jag inte kan äta ännu???

Mår som ett spann skit, nej vänta, fyra spann skit... mår illa bara jag rullar ögonen... ligger stilla o rör mig så lite som möjligt och hoppas kunna sova lite till.

Vi fem börjar en efter en flyttas in i våra egna rum, jag är sist kvar, inte mig emot...jag mådde så illa ändå.

Men rummet var mysigt, en skön säng som man kunde reglera med fjärrkontroll, tv och stort fint fönster.

Det enda som man kunde gnälla på möjligtvis, var att dörren gnisslade, var tung och förde ett jävla liv när den slog igen...dörrarna hördes dygnet runt!

Det fanns sex patientrum, alla med egna namn istället för siffror. Monica, Chandler, Phoebe, Ross, Joey och Rachel   Jag bodde i Phoebe. Monica var ett dubbelrum, medan dom andra fem var enkelrum.

Rummen låg på rad, och utanför rummen var ett litet kök/vardagsrum - öppen planlösning igen - där det fanns ett middagsbord, och en liten soffa med tv.

På bordet stod en liten ram med dagsprogram, hålltider för dagen. Och brevid där fanns en lista med ens namn på, där man fick skriva i vad man lyckats att få i sig.

Målet var att vi skulle få i oss ca 8dl om dagen... jag klarade 3dl...på kvällen sattes jag på dropp igen...

Vi tvingades upp ett par gånger för att röra på oss, och försöka att få i oss nånting... gick verkligen så där!

Hela tiden sa alla "ni mår skit idag, men i morgon kommer ni att må så mycket bättre - svårt att tro idag, men så är det för alla".

Ja, svårt att tro...jag tror dom inte!

Det är blandat i gruppen, vi är hängiga alla fem, men en av tjejerna är relativt pigg och orkar faktiskt sitta uppe och fixa lite med sin dator *avundas henne* hon är oxå den ende som slapp droppet på onsdagkvällen.

Torsdag morgon 15/8, klockan 6:00, dags för medicinering och kontroller igen... hej o hå... mår faktiskt lite bättre! Inte så att jag vill sjunga o dansa, men inte heller så att jag vill gräva en grop o dö.

Halv åtta masar jag mig in i dusche... ser mig själv i spelgeln... tjena tjockis, ja glo du för den här tjockisen ser du inte längre till ;)

På spridda ställen på magen sitter sex plåster...

1: över naveln där kameran gått in

2: mellan brösten, där man har gått in för att hålla upp levern

3,4: på var sida om naveln, där Dr Novik har gjort "his magic"

5: på vänster sida, där syster Birgitta har assisterat

6: strax ovanför naveln, där gasen har gått in för att blåsa upp magen

Det var skönt med en dusch...även om det var en kraftansträngning och jag bara ville gå o lägga mig igen efteråt.

Klockan åtta var det frukost, och efter det kom Dr Novik och gav oss sjukintyg och lite sista pepp... nu var det meningen att man alltså skulle packa ihop och åka hem...å herregud...nej, jag går o lägger mig...

En halvtimmes lur på sängen, sen ut o prata med "syrrorna", om att få stanna tills 13.00, då det var tidigast jag skulle få checka in på hotellet.

Inga problem, inte i det enskilda rummet, men i uppehållsrummet kunde jag vänta.

Det var jag och nummer tre som satt kvar till sist...vi satt som två byfånar o stirrade på tv:n...var det herrarnas spjut på VM vi såg...eller...

Tiden smög fram...klockan slog 10...mellis...klockan slog 12...lunch...klockan slog 13...tablett mot illamående och tacka för sig!

Med ganska skakiga ben, med ena handen som stöd på den ömma vänstrasidan av magen och den andra ett krampaktigt tag i resväskan, började jag sakta gå nerför Drottninggatan.

Jag började på 99 och skulle ner till 67...det var jävlar va långt det var idag! Men tack o lov nerför...väl på Hotell Bentelys, incheckad på rummet så var det bara att installera sig. Glas vatten, medicin, mobil och fjärrkontroll - allt nära till hands. Extrakuddarna uppbullade under nacken och till slut nerkrupen i sängen...nu bara vänta...på Teddie.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är väl läge att be om ursäkt för att jag inte har uppdaterat som jag lovade... i februari... FÖRRA året      Nu har det snart gått två år sedan operationen... och jag mår som en prinsessa. Har inte haft några bekymmer och jag har levt precis ...

Beställde lite kläder från Bonprix... och tänkte, att jag tar 44 i byxor och 40-42 i tröjor... byxorna för stora och tröjorna satt som en smäck! Woooow vilket glädjerus :D      Det har stått still på vågen ett par veckor nu, men det verkar som de...

Kommer ni ihåg mig? Jag opererade mig 13 augusti 2013, en gastric sleeve...? Ringer det någon klocka?? För er som ännu skakar på huvudet, ni kan kolla mina gamla inlägg och uppdatera er... ni som minns mig, heeeeej igen      Jahapp...tre månader ...

Mina inlägg blir färre och färre... och dom lär inte komma oftare heller. Just nu så knallar det bara på och det är vardag igen. Den ena dagen är den andre ganska lik... i alla fall när det kommer till mitt liv som sleeveopererad. Det börjar sy...

Märkligt hur livet förändras... när man tänker tillbaka och försöker föreställa sig hur livet har ändrats och kommer att ändras... För 15 år sedan hade jag som standardkommentar om någon frågade mig om jag ville ha nåt "ett nytt liv i storlek 36" ...