När jag väl hade bestämt mig för att jag inte vill vara tjockast i alla sammanhang, så började jag googla efter kliniker som utförde gastric bypass... det var faktiskt där det började. Och av en slump så hittade jag Gastric Sleeve, och den fångade mitt intresse direkt.

Eftersom efterföljande risker var betydligt färre, och en del hel obefintliga så vart valet inte så svårt.

Jag hittade då kliniken CFTK www.cftk.se där dom utför både sleeve och bypass... jag lusläste deras hemsida både en och två gånger...kanske till och med tre.

Till slut så valde jag att skicka ett litet mail där jag förklarade min situation... rassel pling och två timmar senare var en konsultation inbokad med Bengt Novik, samma eftermiddag.

Ca en timmes samtal fick mig att bestämma mig, detta skulle jag bara göra!!

Jag bestämde mig, jag väntade nu på att höra från deras koordinator.

Under tiden var det dags att lösa den mindre angenäma delen...det ekonomiska...hrmf... men även det löste sig till det bästa!

30000kr lånade genom Medical Finance, räntefritt på två år (därigenom har jag då även en sjukförsäkring, OM något skulle gå tokigt o jag behöver ny opertion)  och resten fick jag låna av svärföräldrarna. Det gick så smidigt att det bara måste ha varit meningen... inget går nånsin så här smidigt i Helena Hallin´s liv!!!

Efter bara några dagar så kom samtalet från koordinatorn och ett datum skulle bestämmas... då jag jobbar inom hotell/restaurang så är det ingen hit att bli sjukskriven i juni månad, så jag ville helst ha i halva augusti tidigast.

Det passade dom perfekt, då dom hade semesterstängt och hade då en opertionstid tisdag 13/8... alltså...går det inte lite väl på räls nu??? När kommer bakslaget??????

Så vad är det jag har gjort? En Gastric Sleeve alltså... här ser ni en bild på hur det går till...

Detta betyder att jag nu har ca 25% kvar av min magsäck... :-/

Nu äter jag endast flytande föda... yoghurt, fil, grönsakssoppor, fruktsoppa... och vätska som vatten, mjölk, juice, kaffe/the osv.

Denna kost ska pågå i ca 7-10 dagar efter operationen och därefter övergå till purékost. Det innebär att jag får äta kokt fågel/kött/fisk som är i puré/färs-form. Mosade grönsaker och frukt, keso, vältuggat knäckebröd osv.

Ähh... vi pratar klarspråk... jag ska käka barnmat i 3-4 veckor innan jag sen går över till normalkost igen.

Sen blir det att prova sig fram med livsmedel, vissa kanske inte kan äta längre - eller kanske inte ens tycker om... kanske jag till och med kommer att tycka om något jag inte gillat förut? Det blir väldigt spännande faktiskt!

Stora förändringen mot mitt tidigare leverne är väl att jag nu måste (!) lära mig att äta lite och ofta... ca 1-2,5dl sex gånger om dan... hur ska man ha tid att jobba????

När jag går över på normalkost, ska jag även börja äta lite mer mineraler... kalcium, järn och B12. Efter 6 månader så slutar man med Kalcium och järn och därefter är det bara B12 som jag behöver ta resten av livet. Och det kan man antingen ta varje dag i  tablettform, eller en spruta var tredje månad.

Vid bypass får du äta fler mineraler resten av livet, då du löper större risk för näringsbrist efter den operationen.

Två andra fördelar med sleeve kontra bypass, är att man slipper dumping, och det finns ingen risk för tarmvred pga sleeve.

Detta betyder faktiskt att, om man sköter sin kost och hälsa som man ska, så är denna operation nästintill riskfri efter dom första tre dagarna. Med det menar jag, att som med alla operationer finns det alltid ett riskstadie dom första dygnen. I detta fall hade det varit propp, blödning eller läckage.

Jag hade turen på min sida fortfarande, och klarade mig galant ur operationen... alla mina prover och värden innan var bra och jag var "en mycket lämplig kanditat för denna sorts ingrepp" enligt läkaren... tjurskallig som man kan vara, så valde jag ändå denna gång att faktiskt lyssna på farbror doktorn ;)

Om jag tycker att detta var dyrt??

Kan man sätta en prislapp på sitt liv?????

Jag ser detta som en invenstering i min framtid... jag vill inte ha kropp som en 65-åring när jag fyller 40, få kärlsjukdomar i förtid, och dö för tidigt för att mina organ inte orkar med... klart att detta inte ger mig någon livsgaranti tills jag fyller 80, men jag tror jag kan tjäna något extra år i alla fall!

Så... nej, jag tycker inte det var dyrt!

Det här med att banta är lite trendigt... det är en stor snackis liksom.

-Tjena hur är läget?

- Tack bra, själv, vilken diet kör du nu?

Vi har glömt att prata väder, utan byter tips o idéer om dieter, fastor och metoder...den ena jobbigare än den andra!

Såg nån dokumentär häromdan, om hur vi idag äter... för 30år sen, så var en hamburgare standard max 170g, idag ligger dom på 200-300g - varför behöver vi helt plötsligt så stor hamburgare??? Det är ju inte så att våra jobb har blivit mer fysiskt ansträngande - nästan tvärtom!

Inte undra på att vi ser ut som vi gör... :-/

Senast jag var "smal" var 1993, när jag tog studenten... därefter gick jag sakta upp från storlek 38 till som mest 52.

I måndags startade jag min resa i storlek 46/48 med hopp om att komma ner till 40.

Under dessa 20 år har jag provat det mesta kan jag lova!

GI

Atkins

Olika sorters fastor

Cambridge (sex eller sju gånger)

God balans

Viktväktarna (fem gånger)

LCHF

några olika naturmedel...

Absolut, jag har gått ner... men det har alltid slutat med att när jag har gått upp igen, har jag fått några extra bonuskilon...jippie...

Det här med viktoperation är något jag har funderat på i 3-4 kanske 5 år, men samtidigt har jag varit lite av en motsträvare. Jag har tyckt att det är en för enkel utväg, jag har trots allt ätit mig hit själv och mitt samvete har sagt "skyll dig själv fetto"...

Men, nu när knän har börjat att knastra, ryggen lägger av med jämna mellanrum och axlarna börjat att bråka så får jag nog se över min egen stolthet!

Nu får jag ju också själv bekosta detta - detta är inget jag belastar er skattebetalare med ;)

Klart att jag skulle vilja ha den betald, men landstinget tycker inte att jag är "tillräckligt överviktig"... nehej... det är väl då dom enda som tycker det!

Hur som haver... nu är beslutet taget, operationer är betald och genomförd och nu är det bara "mitt jobb" kvar.

Att lära mig att leva med min nya mage, att anpassa mitt liv efter min nya mage och få min hjärna att förstå att jag har en ny mage. Detta är ingen quickfix, detta är ju bara ett verktyg för att hjälpa mig till rätt vikt.

Så pretantiös jag låter... men det är ju så det är...

Haaaalleluuuuuja va härligt att klockan 04:00 bli väckt av Gurra som vill ut och kissa... går med glädje ur sängen, Gurra tycker det går för långsamt och steppar runt i hallen...ja ja...ja kommer!

Tar ett par alvedon och kryper ner i sängen igen...klockan blir sex och jag vaknar igen, lyckas hålla mig kvar till 07:00 då det bara inte gick att ligga kvar.

Upp och bunkra fjärrkontroller, mobil, vatten, frukostyoggi, senaste numret av Amelia och sjunka ner i soffan...Ahh..hemma...

Ingenting går med raketfart, och inte heller tankarna... allt känns som sirap, men jag mår ändå ganska bra!

Interagerar lite via sms och fejjan... det borde vara friskhetstecken om nåt!

Förmiddagen går och jag håller mig i soffan, förutom några små korta promenader runt i huset... och klockan 13 kommer svärisarna på klassiskt sjukhusbesök, man kommer på besökstiden som startar 13:00 - man har blommor med sig - pratar lite strunt, kramas och hej då... kort o koncist... jag gillart!! ;)

Blev till o med en kort promenad upp till stora vägen och tillbaka... tog nästan 30 min, men ändå... all motion är bra!

Fram på eftermiddagen så började tankarna gå... japp...snart blir det nyfikna frågor om varför jag gjort denna operation.

Denna blogg kan ju i alla fall lindra nyfikenheten på dom som har inte har gått bakvägen, och frågat mina nära o kära vad jag har gjort.

Helt fantastiskt vad människan är nyfiken!!! Men, jag kan ju tycka att det hade varit mer lämpligt att fråga MIG!

Och för dom som har svarat på frågan - dom som har vetat - kunde ha fått låta mig välja när och vem jag ville berätta för...

Sååå... då var jag färdig med min gnäll-bit ;)

Detta har inte varit någon hemlis på något vis, men kanske inget jag tycker att någon egentligen har med att göra. Att jag nu väljer att starta en blogg om det, är delvis av egoistiska skäl - skönt att skriva av sig, men även för dom som går i tankar inför, eller som har bestämt sig, eller dom som genomgått men inte haft någon att prata/jämföra med.

Jag tyckte det var svårt att hitta bra bloggar om just Sleeve, om vad som sker och upplevelserna på runt själv opertionen. Om så bara EN person känner att den har haft någon nytta av min blogg, så är jag supernöjd!

Plus att även den nyfikne o intresserade även får svar!

Strax efter 14 var vi hemma hos pappa i Solna... jag klarar att sitta i bil och i fåtölj kanska obehindrat och känner mig faktiskt ganska pigg trots dom ömmande såren på magen.

Efter att ha suttit still i en stund, tar det en halvminut att räta ut kroppen när man reser på sig...gammal o skraltig...

En liten mellis-actimel o vatten, i väntan på att klockan ska bli så mycket att vi kan börja ta oss mot nynäs och Gotland.

Vi får sällskap av pappsen som åker med över till Gotland.

Mår oförskämt bra faktiskt... med tanke på att jag för bara tre dagar sen gjorde en ganska stor operation ändå... häftigt!! Och inte för att tala om hur jääävla dåligt jag mådde i onsdags... jättemärkligt!

Väl i nynäs så var det lite tid kvar, så det blev ett besök på Ica för att handla med lite soppor o yoghurt hem... så blev det en actimel där, medan pappa och Teddie åt a´la carte... två grillade med bröd o en burkläsk... yieeehaaa... ja, jag vart i alla fall inte avis ;)

På båten hade vi bokat en av deras fancy-lyxhytter på däck 8...man vill ju åka flott... hrmf... ja okej, man har egen toalett och tv... det är nog enda lyxen faktiskt... britsarna är så smala att man knappt kan ligga på rygg, utan man måste ligga liiite snett, och låsa fast armen som är utåt golvet in under röven... flytvästarna får tjänstgöra som huvudkudde...under kudden som världens bästa man hade tagit med till mej...

Nåja, det gick bra... Dobbidoo på 1:an och sen Wallander på 4:an gjorde att resan gick hyfsat fort och snart var vi hemma i Visby igen... och efter ett avsläpp på Östra Tullgränd så var vi strax före tolv hemma i Västerhejde...:)))

Löööövely!

Klockan 12:50 gick båten från Visby till Nynäshamn... så ungefär när jag checkade ut från Kliniken, så körde Teddie på båten.

Det var lååånga tråkiga timmar på hotellet i väntan på att Teddie skulle dyka upp.

Timmar av ångest... va fan har jag gjort... tänk om jag inte blir bättre än så här... tänk om något går fel på vägen... tänk om allt är bortkastat... ångest, ångest, ångest...

17:10 sätts nyckeln i dörren och världens bästa man kommer in på hotellrummet!!! Mannen som har släppt jobbet och bara åkt upp för att "ta hand om mig" så att vi sen kan åka hem igen på fredagen... världens bästa man!

Världens bästa man fick börja med att gå ut på stan och jaga "mat" till sin hona... kelda tomatsoppa och actimel yoghurt stod på inköpslistan... ica to go, 7/11 och hemköp fick nobelt besök av Teddie... men till slut fick jag min "mat".

Små miniklunkar av allt... det gör ont hela vägen ner i magen... va fan har jag gjort...

Klockan slår sex...dinnertime! Teddie går i förväg ner till receptionen på hotellet och ber dom värma 1dl tomatsoppa till mig...strax efter kommer jag hasande i slitna mjukisar och t-shirt och slår mig ner på första bästa plats.

40 min senare har jag fått i mig näääästan allt, men lämnar lite...

Hotellet bjöd sina gäster på en enklare buffé, perfekt, Teddie får oxå middag! Enklare...oj, undrar vad deras vanliga består av... panerad fisk med remoulad, eller pasta med kyckling, sallad, bröd, ost... ganska mycket mat för att vara "gratis". Tummen upp till Bentleys   

Jaha ja...hasa upp på rummet igen, och krypa ner i sängen, hasa upp och trampa runt i rummet, krypa ner i sängen, hasa upp och trampa runt i rummet, krypa ner i sängen...ja ni förstår va?? Myyyror i benen...

20:00...fan, dags för spruta.... en spruta i magen varje kväll klockan 20:00 som är blodförtunnade - helt enkelt för att minska risken för propp. Ingen favorit alls...inte ett jävla dugg faktiskt!!!

Yes, äntligen är klockan 22 och man kan försöka sova, så det kan bli en ny dag!

"Fanfar 24:00" som ett inställt alarm i kroppen vaknar jag 24:00 då det är dags att ta ett par alvedon för att sen somna om.

06:00 kommer alarmet igen, dags för morgonmedicin och upp o trampa runt... vänta vänta tills klockan blir 7:00 och man faktiskt kan gå ner o försöka få i sig frukost.

Härliga tider, ljuvliga tider... filmjölk 1 dl gick ner på 35 minuter, följt av 1dl äppeljuice på ytterligare 30min.

Jisses, nu börjar det arta sig!!   

Klockan 10:00 skickar jag ut världens bästa man på stan igen, denna gång i jakt på Microlax... tänker INTE få förstoppning!!!

Han hann inte mer än lämna rummet, så hade jag skrämt upp magen så att den kom igång hur fint som helst.

Det är väl som med paraply antar jag...

En dusch och alla saker ihopplockade, 1dl tomatsoppa till lunch, alla saker packade i bilen, en tripp till närmaste café så Teddie fick lite lunch sen begav vi oss till Solna...

Asså fiii faaaan... uppvaknande ur narkos är jobbigt...man är disorienterad och totalt ologisk... sa inget olämpligt i alla fall, men var mer intresserad av hur dom andra mådde än hur det hade gått för mig...  

Jaha, då låg vi där på rad... fyra tjockisar som tagit ett livsbeslut (nummer fem var inne på operation)... undrar om någon av oss tyckte att det kändes som ett bra beslut där på tisdagskvällen...uuuurk... illamående, smärta från håvete och vill bara få tiden att gå...vill bara sova bort det jobbiga.

Så fort man började slumra in så togs blodtryck...var 15:e minut... och inte kunde man ligga på sidan...nej, man ska ligga som ett jävla sjukhuskolli på rygg och ojja sig!

Personalen var dock väldigt omtänksam och sprang mellan våra sängar och gav oss smärtstillande med jämna mellanrum.

Sen var det dags att upp o röra på sig... försöka ta sig till toaletten...oj oj...vojne vojne...det snurrar överallt, golvet är alldeles ojämnt, väggarna helt snea och va fan har dom gjort med taket - det är ju lägre på vissa ställen?!

Det var en lååååång natt! Vaknade man inte av sina egna smärtor, så vaknade man av dom andras. Alla var vi som gnyende hundvalpar som bara ville till mamma... och vi var som kullsyskon, fick en valp smärtlindring - då vill jag oxå ha!

Onsdag 14/8 augusti 2013 - och jag undrar verkligen vad jag har ställt till med!! Jag kan omöjligt ångra mig, men som jag mår nu kan det aldrig vara värt det...eller??

Klockan sex väcks vi för kontroller och medicinering, blodtryck, putt i fingret, medicin mot illamående, sura uppstötnigar, smärta och kramper...och så yoghurt...skojar ni?? Asså, vet inte ni att jag gjorde en stor operation för 12 timmar sen, det fattar ni väl att jag inte kan äta ännu???

Mår som ett spann skit, nej vänta, fyra spann skit... mår illa bara jag rullar ögonen... ligger stilla o rör mig så lite som möjligt och hoppas kunna sova lite till.

Vi fem börjar en efter en flyttas in i våra egna rum, jag är sist kvar, inte mig emot...jag mådde så illa ändå.

Men rummet var mysigt, en skön säng som man kunde reglera med fjärrkontroll, tv och stort fint fönster.

Det enda som man kunde gnälla på möjligtvis, var att dörren gnisslade, var tung och förde ett jävla liv när den slog igen...dörrarna hördes dygnet runt!

Det fanns sex patientrum, alla med egna namn istället för siffror. Monica, Chandler, Phoebe, Ross, Joey och Rachel   Jag bodde i Phoebe. Monica var ett dubbelrum, medan dom andra fem var enkelrum.

Rummen låg på rad, och utanför rummen var ett litet kök/vardagsrum - öppen planlösning igen - där det fanns ett middagsbord, och en liten soffa med tv.

På bordet stod en liten ram med dagsprogram, hålltider för dagen. Och brevid där fanns en lista med ens namn på, där man fick skriva i vad man lyckats att få i sig.

Målet var att vi skulle få i oss ca 8dl om dagen... jag klarade 3dl...på kvällen sattes jag på dropp igen...

Vi tvingades upp ett par gånger för att röra på oss, och försöka att få i oss nånting... gick verkligen så där!

Hela tiden sa alla "ni mår skit idag, men i morgon kommer ni att må så mycket bättre - svårt att tro idag, men så är det för alla".

Ja, svårt att tro...jag tror dom inte!

Det är blandat i gruppen, vi är hängiga alla fem, men en av tjejerna är relativt pigg och orkar faktiskt sitta uppe och fixa lite med sin dator *avundas henne* hon är oxå den ende som slapp droppet på onsdagkvällen.

Torsdag morgon 15/8, klockan 6:00, dags för medicinering och kontroller igen... hej o hå... mår faktiskt lite bättre! Inte så att jag vill sjunga o dansa, men inte heller så att jag vill gräva en grop o dö.

Halv åtta masar jag mig in i dusche... ser mig själv i spelgeln... tjena tjockis, ja glo du för den här tjockisen ser du inte längre till ;)

På spridda ställen på magen sitter sex plåster...

1: över naveln där kameran gått in

2: mellan brösten, där man har gått in för att hålla upp levern

3,4: på var sida om naveln, där Dr Novik har gjort "his magic"

5: på vänster sida, där syster Birgitta har assisterat

6: strax ovanför naveln, där gasen har gått in för att blåsa upp magen

Det var skönt med en dusch...även om det var en kraftansträngning och jag bara ville gå o lägga mig igen efteråt.

Klockan åtta var det frukost, och efter det kom Dr Novik och gav oss sjukintyg och lite sista pepp... nu var det meningen att man alltså skulle packa ihop och åka hem...å herregud...nej, jag går o lägger mig...

En halvtimmes lur på sängen, sen ut o prata med "syrrorna", om att få stanna tills 13.00, då det var tidigast jag skulle få checka in på hotellet.

Inga problem, inte i det enskilda rummet, men i uppehållsrummet kunde jag vänta.

Det var jag och nummer tre som satt kvar till sist...vi satt som två byfånar o stirrade på tv:n...var det herrarnas spjut på VM vi såg...eller...

Tiden smög fram...klockan slog 10...mellis...klockan slog 12...lunch...klockan slog 13...tablett mot illamående och tacka för sig!

Med ganska skakiga ben, med ena handen som stöd på den ömma vänstrasidan av magen och den andra ett krampaktigt tag i resväskan, började jag sakta gå nerför Drottninggatan.

Jag började på 99 och skulle ner till 67...det var jävlar va långt det var idag! Men tack o lov nerför...väl på Hotell Bentelys, incheckad på rummet så var det bara att installera sig. Glas vatten, medicin, mobil och fjärrkontroll - allt nära till hands. Extrakuddarna uppbullade under nacken och till slut nerkrupen i sängen...nu bara vänta...på Teddie.

Ögonen slogs upp 07:00, tisdag... dagen D...sista dagen som den evige tjockisen!

Pappa vaknade samtidigt, och vi drack kaffe och såg på friidrott hela förmiddagen...pratade om ditt o datt...inget livsviktigt.

11:00 slår klockan och jag drar igen min lilla trolleyväska, kramar om pappa och beger mig till bussen.

Nu är det dags, ingen återvändo   

Väl på kliniken, ca 12.00, skulle vara där 12.30 men blev lite tidig... så blev jag snabbt omhändertagen. Bums in o byta om till en sexig sjukhusskjorta, badrock och tofflor. Sakerna låstes in i ett skåp och nyckeln i en säkerhetsnål låstes fast på skjortan.

Hamnade i en säng på uppvakningsavdelningen, där skulle jag få ligga och vänta... killen i vårat gäng låg redan där, han såg rätt pigg ut...han var först ut i morse och hade alltså redan gjort sin operation...puh...en överlevande!

Men...hmm... jag skulle opereras som nummer 4... alltså, borde det ligga två till här eller åtminstonde en till om den tredje var inne på operation. Vart var dom???

Det sattes dropp och jag fick antibiotika och kortison...sen var det bara att väääänta....

Igår åt jag en hängmörad entrecôte från Hälsingland som var så mör att den bara smälte i munnen...undrar om jag kommer att äta det igen...om jag kommer att tycka att kött är gott. Tydligen inte helt ovanligt att man efter en viktoperation tycker att vissa livsmedel inte smakar gott längre... fan... det skulle vara fruktansvärt!!!!

Där kom nummer två in...hon kvider och har ont...alltså ska nummer tre in nu - puh - alla är här och alla lever!

Nummer tre hade redan fått sitt egna rum tilldelat, och fick ligga där och invänta operationen.

Nummer ett börjar snarka...jag längtar till jag är i fas med nummer ett!

Aldrig mer få klunka i mig ett glas vatten... om jag har otur är mina trevliga möten med Herr Oxfilé och Mister Biff över, detsamma med Herr Öl, Fru Cider och Mrs Cola Zero.

Buffé och julbord kan man ju skita i... och bara tanken på att inte ha ont i rygg o knän får mig att småle för mig själv i sjukhussängen.   

När man ligger mitt i där allt händer, en uppvakningssal som känns som en öppen planlösning i en enplansvilla, så hör man en del   för mig som ännu inte är drogad, utan bara ligger o väntar, så har jag inte så mycket annat att göra än att lyssna på alla omkring mig...personalen.

I morgon är dom tydligen underbemannade... någon monitor som ingen vet hur den fungerar... nummer två vaknade upp ur narkosten när dom sydde henne... nummer ett hade tydligen eventuellt någon del från operationen kvar inne i sig... för borta var delen...ehh... fy fan, droga ner mig eller släpp ut mig!!!

Mellan sjuksyrrorna verkar det lite spänt...jippie...valde första operationsdagen efter semestrar..Perfekt!

"Nu är det snart din tur..." abrupt uppväckt ur dagdrömmande börjar hjärtat slå lite fortare...okej...mental förberedning, sista chansen att dra sig ur...

Toabesök och sen upp på fötterna o in i operationssalen...upp på operationsbordet och nu börjar pulsen slå... sjuksköteska och narkosläkare på plats, både i blå "scrubs" med munskydd.

Små taffliga försök att få mig lugn genom att prata om mina naglar och mina tatueringar...fnys...mig lurar ni inte, tror ni inte att jag fattar att ni kommer droga ner mig och skära i mig?!

Så där ja... och där kom paniken, välkommen...  

"andas lugnt bara, det är som att föda barn...andas på samma sätt..."

Ehh..va fan, jag har inte fött några barn, jag har blivit tjock ändå!!!!

Tårarna rinner nerför kinderna...jag uppmanas bara att andas lugnt och slappna av... pyttsan det är ju jävlig....zzzzzz....

Klockan 06:30 lämnade jag Solna bakom mig och åkte med tunnelbanan mot Drottninggatan. Jag hade aldrig varit på adressen innan, och hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta att ta sig dit...

I lugn takt, ca 45min från dörr till dörr... detta betydde att jag nu hade 45min på mig att slå ihjäl innan det var dags att ringa på dörren till CFTK.

Det var säkert redan 20 grader varmt och solen sken...det var lugnt på gatorna, kändes inte alls som måndagmorgon i Stockholm.

Jag tog en lite sväng upp på kullen vid Observatoriumet, njöt lite av utsikten, drog några djupa andetag... aaaandades ut... och gick ner mot dörren. Dörren till mitt nya liv!

I väntrummet satt redan en kille som hälsade glatt när jag kom in... undrar om han oxå ska ta prover för samma operation?

Det går snabbt och jag får nästan med detsamma komma in till första mötet, som var med Doktor Bengt Novik, kirurg. Mannen jag skulle lägga mitt liv i dess händer... shit... lite skrämmande...

Bengt var avslappnad i sitt sätt, pratade sakligt och lugn och gav ett proffessionellt intryck som gjorde att jag kände mig lugn. Han berättade i korta drag hur operationen skulle gå till, och efter 10 minuter var vi klara och jag satt i väntrummet igen.

Nu hade vi fått sällskap i väntrummet, ytterligare en tjej kom...och sen en till... och sen ytterligare en till...till slut var vi 4 tjejer och en kille... 5 stycken...var det så att vi fem skulle opereras i morgon tro?

Nästa möte var med sköterskan Mia, som skulle ta prover. Proverna togs i vad som kändes som en liten hall...fast stolarna var permanenta, så platsen var avsedd för just detta ändamål.

Blodtryck och ett par rör med blod, och sen var jag tillbaka i väntrummet igen. Nu fick jag ta en kopp kaffe och en banan.

Nu hade vi börjat att prata lite med varann i väntrummet, lite trevande och undrande om nervositet och vilka tider vi skulle opereras i morgon. Kändes skönt att vi var fler!

Möte nummer tre var med dietisten, snabb genomgång... mina mål, mina förväntningar och så vägning, mätning och fotografering... (upp 2hg på hela sommaren efter mycket gott att äta o dricka och ingen träning).

När vi alla fem hade fått träffa sköterska, kirurg och dietist hade vi en liten gruppsamling med Therese, dietisten.

Vi gick gemensamt igenom dom olika faserna efter operationen, vad vi måste tänka på, vad vi bör undvika osv.

Efter en stunds ytterligare väntan i väntrummet var det dags för dagens sista möte med narkosläkaren.

Inga konstigheter, bara dubbelkolla att alla uppgifter om mitt hälsotillstånd som jag har lämnat tidigare stämmer.

Jahapp... då var man inskriven och provtagen...nu härlig väntan i 24 timmar tills det är dags för inställning till operation!